Befinner mig för närvarande på Nyhemsveckan – en av pingströrelsens stora sommarkonferenser. Här får jag möta många människor. Somliga nyfikna på vårt arbete, andra försiktigt avvaktande. Andra åter springer raskt förbi. De vill inte ha mer information. Och det får man respektera.
Ska inte åta mig att skildra veckans olika inslag. Det överlåter jag till andra.
Men en av uppgifterna här har varit att erbjuda Sune Anderssons bok. De som är intresserade får ta med den hem. Inne i boken finns ett inbetalningskort, så förhoppningen är att erbjudandet ska finansiera sig själv.
Idag kom en äldre kvinna förbi. Hon tittade nyfiket i det framlagda materialet. Verkade nyfiken.
- Varsågod, här får du en bok att ta med hem, sa jag. Damen tackade och gick men kom tillbaka bara efter några sekunder.
- Tänk, jag hade inga pengar att köpa böcker för i år. Tack så mycket för boken, sa hon och slog på sitt största leende.
Så möts världarna, den stora och den lilla, i konferensen. Missionen. Informationen. Samtalen. Utmaningarna. Och mitt i allt en person som blir glad att få en bok om mission.
Detta gör det roligt att ha ett informationsbord på Nyhemsveckan.

Vår medarbetare Ewa Gustavsson var med om något fint när hon blev glassugen i Blekinge. Håll till godo med hennes berättelse.

”I lördags hände en kul sak! Jag o Per var i Ronneby för att predika för ICBI. När vi kom dit hade vi lite extra tid innan mötet så vi åkte för att köpa varsin glass.
Det enda stället vi hittade var ett café i Brunnsparken. Vi stegade in och frågade om det fanns någon glass, det fanns det, men bara sådan där dyr hemgjord i glasskålar. Vi bestämde att vi ville ha vars en kula med topping och jag började prata med killen bakom disken (han såg ut att vara indier eller pakistanier) om Jesus och Bibelinstitutet, det ledde vidare till tt berätta om resor jag fått göra ut i världen för Gud. Då frågade han om bara ”kristna pengar” dög till hjälparbetet. Nej då svarade jag vi är tacksamma för allt vi kan samla in. Han gjorde mycket större glassar än vi beställt och så satte han fram dem på disken och sa: Dessa vill jag inte ha betalt för, jag vill att ni i stället skänker de pengar de skulle kosta till det arbete ni håller på med!
Gud är kul, pengarna för glassen la vi som gåva i insamlingen till ICBI på mötet vi höll i Ronneby PK. Det blev ett vittnesbörd om vad Gud gör, en välsignelse för mig och Per samt en välsignelse för ICBI”

För några år sedan deltog jag i en mediakonferens i Belgien. En av förläsarna hade gjort en undersökning bland ungdomar i Holland. Den gick till så att han utmanade unga i Holland att skriva ner sina tankar omkring livet. Sedan gjorde föreläsaren en sammanfattning av de brev han fick. Denna sammanfattning följer här.

Men innan du läser kan det vara bra att betänka att ungdomar i världen på många sätt är ganska lika. Skillnaderna mellan generationerna i landet kan vara större än mellan ungdomar i mycket skilda länder.

I nästa blogg kommer du att få läsa om hur en grupp ungdomar i Leksand tycker om diverse frågor.
Hör gärna av dig med reaktioner.
Hur ungdomar tänker kan nämligen ha avgörande betydelse för hur vi evangeliserar/missionerar.

Framtiden där allt är möjligt är ändå osäker
Jag längtar efter att höra hemma någonstans
Jag jämför mig med andra
Jag känner ingen tillfredsställelse
Den offentliga miljön är osäker och farlig
Jag måste klara mig själv
Jag är offer
Jag kan inte lita på någon
Jag vill bo i en storstad
Uppoffrande och osjälviskhet är borta ur min ordbok
Jag hjälper till, men bara för att få ut något själv
Jag lider av en gnagande ensamhetskänsla
Jag vill känna mening med livet
Filmer (Matrix, Sagan om ringen m fl) ger mening och förklaring åt livet
Min dator ger mig allt
Jag kan bli huvudrollen i min egen ”film” (blogg, hemsida m m)
Jag är timtals online/dag och har cybervänner
Mobiltelefon, iPod, mp3 och Ipone spelar en stor roll och tekniken är svaret
Imperfektion kan lösas med operation.
Jag vill inte vara som andra. Jag har gärna tatueringar, piercing, udda kläder
Jag tänker inte på allvarliga saker som exempelvis döden men tänder gärna ljus om någon har dött.
Jag vill ha allt och jag vill ha det nu
Jag vill fira och ta risker
Arbetet är inte meningen. Arbetet ska vara roligt och finansiera helgen
Jag gillar partyn
Jag kan tänka mig använda droger för att öka lustkänslan
Samhället har förändrats sedan 11 september, därför uppskattar jag nostalgi i filmer och litteratur
Jag är inte intresserad av politik. För vem kan representera mig? Jag representerar mig själv.
Jag lever i en värld utan gränser och har varit där mina föräldrar aldrig varit
Jag kan byta jobb om jag vill
Jag vill nå den topp vid 30 som min far nådde vid 50
Min generation är rastlös, och vi har kris när vi är 25 år, utbrändhet är inte ovanlig
Välfärdssystemet finns men vi vill inte betala för babyboomarna
Sexuell identitet inte viktigt. Hetero eller homo spelar ingen roll.
Jag vill inte binda mig. Å andra sidan är inte heller engångsligg det optimala
Jag vill inte gifta mig för tidigt, och jag vill inte skaffa barn
Min inställning till livet är inte positiv. Jag har insett att jag inte har allt i min hand
Jag känner mig hemma i familjen, för de känner mig som jag är,
Religion är inte tabu men Bibeln är inte viktig, inte heller kyrkan
Predikande i TV är ute

Igårkväll, onsdag, var det festligt värre, när AnnaMaria Bergqvist med band inbjöd till releaseparty med anledning av utgivandet av hennes cd ”Landa i Din kärlek”.
Mycket folk hade kommit till Pingstkyrkan i Jönköping för att fira och lyssna till låtarna framförda live.
AnnaMaria, till vardags Bibel-engelska-lovsångsprofillärare på June folkhögskola (fd Viebäck) har en varm och ljus stämma som berör. Sångtexterna har hon skrivit själv, de är självupplevda och har fått inspiration från Bibeln och från glädjen och kampen i livet, kort sagt det som varje kristen går igenom.
Varför skriver jag då om AnnaMaria kanske någon undrar?
Jo, AnnaMaria ingår i vårt ”stall” av medarbetare som besöker församlingar för att inspirera för mission, i detta fall den mission vi bedriver genom Distansbibelskolan ICBI.
Hon är en mycket positiv motvikt till oss män som också är ute och träffar församlingar.
Vill du beställa en skiva kan du höra av dig till oss här på ICBI. Samma sak om du vill ha en konsert eller ett möte med AnnaMaria.
Till sist: inom kort kommer vårt nyhetsbrev ut. Där kan du bland annat läsa om en indianstam och om Lennart.

Simon Johansson är ungdomspastor i Sundsvall. Han är denna veckas gästbloggare. Håll till godo

För ungefär tre år sen var jag på Filippinerna för första gången och sedan dess har jag hunnit med tre besök. Ett fjärde är på gång till hösten och jag har svårt att hålla mig! Filippinerna ligger i sydostasien, strax ovanför Indonesien och ekvatorn, och består av flera tusen olika öar.
I genomsnitt är det drygt 30 grader varmt och människorna är o-svenska, dvs. de går att prata med fast man inte känner dem och det är lätt att bli deras kompis. Klart man längtar dit!

Men, det största intrycken jag fått av mina resor till Filippinerna har att göra med hur många av de församlingar jag besökt där fungerar. Vad som tydligen INTE behövs för att vara en församling. Jag såg församlingar som saknade 90% av allt vi har här i Sverige men som också fungerade 90% bättre! Vad jag menar med att de fungerade bättre är att de fick samma resultat som Jesus förväntade sig när han startade sin fan-club, Församlingen, för 2000 år sen. Nämligen LÄRJUNGAR.

Vad jag lärt mig att man tydligen inte behöver för att vara en församling som fungerar:

1. En byggnad med kors på taket. (Tydligen är de beskyddade ändå, haha).
2. En utbildad eller betald pastor. Jag insåg att det finns en betydande skillnad mellan en student och en lärjunge (lärling). Den ena har teorierna (vi i väst), den andre har tränats i hur man rent praktiskt gör…
3. Ett musikaliskt lovsångsteam. Här måste jag få skratta lite, med tanke på vad jag hört på Filippinerna av falsk-sång och ‘flera-tonarter-samtidigt-musik’ jämfört med våra proffisionella musiker och dyra ljudutrustningar. En äkta ödmjuk falsk-sångare är bättre än fem proffs med hjärtat på fel ställe. Sen är det ju underbart med proffs som har hjärtat rätt och som spelar 100% till Guds ära… (Hur vet man? Jo, en person med hjärtat rätt lever sitt liv med Gud i ödmjukhet även utanför scenen).
4. En organisation. Kärleksfulla relationer visar sig hålla ihop en församling bättre än att vara skriven på samma lista eller fyra väggar…

Vad är en lärjunge?

* En som följer sin Mästare, vilket betyder att man gör samma saker som sin Mästare. Inte bara att man har samma åsikter eller är med i hans ”fan-club”.
* En som är villig att ge allt för att lyda sin Mästare. Jesus säger att ingen kan vara hans lärjunge utan att avstå allt man äger. Ljög han? Är det bara symboliskt eller ‘andligt’ detta ska tolkas? Nä, nä, nä! Mogen andlighet är förresten mer praktisk än vad de flesta tror, vissa kristna är mer ”andliga” (=överandliga) än den Helige Ande själv… Tro uttryckt i kärlek är andlighet, och detta tar sig uttryck på olika sätt, bland annat övernaturliga gåvor men också i barmhärtighet och medkänsla för andra människor. Man kan vara kristen och komma till himlen utan att vara en lärjunge. Sätt inte likhetstecken mellan kristen och lärjunge! Men Jesus vill att du ska bli mer än en troende, mer än en kyrkobesökande kristen… Han vill att du ska ”göra samma saker som han, och ännu större” (Joh 14:12).”Det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna” (Apg 11:26). DÅ började lärjungarna kallas kristna.
NU skulle vi behöva att de kristna började bli lärjungar igen.

Just hemkommen från en pastorsdag i Rydaholm gör jag några reflektioner. Hade där tillfälle att lyssna till Stig Bomberhult, pastor i Ulriksbergskyrkan i Växjö, en församling som efter svenska mått mätt har nästintill väckelse. I alla fall växer församlingen.

Det som tog tag i mig var för det första den väg församlingen slagit in på för att nå Växjös sekulariserade invånare. Några hållpunkter:
- Det ska vara en varm, ärlig och mänsklig gemenskap. Inte minst det sistnämnda underströk Bomberhult. ”Kom som du är” är nyckelordet.
- Evangelisationen ska utgå från varje medlem och ske i vardagen.
- Gudstjänsten ska ha aktuella teman som berör och predikan ska framföras på ett begripligt språk. Slutligen ska den vara Jesuscentrerad och utmanande.

Det andra som tog tag i mig – och det skedde på hemvägen i bilen – var att jag återigen nästan blev irriterad på den anglofi(x)ering som finns när det handlar om att kalla talare till de kristna konferenserna. Det ska vara talare från USA, England eller Australien. Med vissa undantag.

I det regionråd för europamission jag sitter som ledamot, skrev vi för några år sedan till samtliga (pingströrelsens) konferenser med en vädjan om att blicka ut till andra delar av världen. Varför inte kalla talare från Italien, Rumänien, Chile eller Indien?

För egen del har jag större utbyte att lyssna till en tysk pastor vars församling vuxit från 40 till 400 medlemmar på 15 år än en amerikansk pastor vars församling vuxit från 500 till 20000 (mest transfereringar?) på tio år. Varför? Jo, tysken lever under ungefär samma förhållanden som jag och församlingarna har till stora delar samma problematik och möjligheter.

Det vore också intressant att lyssna till talare från Västafrika, eller varför inte en f d distansbibelskoleelev från Kambodja? Bara som exempel alltså.
Eller varför inte be Stig Bomberhult komma och tala om församlingstillväxt. Jag skulle i alla fall lyssna.

PS Distansbibelskolan ICBI:s direktor, Rolf Gard, befinner sig för närvarande i Egypten. Förra resan dit var dramatisk när han hamnade mitt i revolutionen. Be gärna en bön att denna resa blir lugnare. DS

Denna vecka har jag inbjudit en gästbloggare. Han heter Henrik Steen och är pastor i Kungsportskyrkan i Huskvarna.
Håll till godo.

När jag studerade teologi skrev jag ett litet arbete om svenska pingströrelsens utlandsarbete. Eller mer konkret om svensk pingstevangelisation i några specifika länder i Asien under 1900-talet. Framgångarna var ganska skiftande. Inte så mycket i första generationen, alltså de som hade mottagit svenskarna först, men i andra generationen.
Om jag generaliserar kraftigt kanske man kan säga att i ett av länderna förkunnade evangelisterna för att folk skulle bli frälsta. I det andra exemplet förkunnade man för att åhörarna skulle bli evangelister (och för att bli en evangelist måste man ju själv först komma till tro!).
Frågan är vad som är målet med det vi gör.
Vill vi nå människor med evangelium om Guds kärlek i ord och handling, eller vill vi att de själva ska bli de som påverkar andra med Guds kärlek? Vill vi ha åhörare och efterföljare, eller vill vi träna ledare (som kanske kommer längre med Herren än vad vi själva gjort)?
Kanske att detta till och med har med vår motivation till att engagera oss överhuvudtaget i Guds plan för världen? Vill vi engagera oss för att döva vårt dåliga samvete över att vi gör så lite, eller för att vi vill känna oss betydelsefulla när vi hjälper andra? Eller är det för att Jesus ska bli känd, trodd, efterföljd och älskad, oavsett vem som blir Guds redskap?
Jag tror på evangelisation. Alltså att berätta i ord och handling om vem Jesus är, och inbjuda människor att gensvara på hans kärlek.
Och jag tror på ledarträning. Alltså att leva ut och inspirera människor till lärjungaskap och att påverka andra positivt till att utbreda Guds rike på jorden.
Bäst av allt tror jag det är att kombinera detta. Att förkunna om Jesus i tron på att de människor som jag möter, oavsett hur syndiga, trötta, skadade eller hopplösa de verkar i världens ögon, är precis de människor Gud vill använda för att visa sin kärlek för världen.
/ Henrik Steen

Jag fick precis ett mail från en vän i norr. Hennes pappa har försvunnit. Helt oförklarligt. Men de har fått indikationer att han finns i Tyskland. De önskar våra förböner.
Tack för att du finns med.

I mitt arbete som ”fund-raiser” och därmed i kontakt med många församlingar, så får jag, när jag frågor om möjligheten till ett besök, inte sällan höra en utläggning om församlingens dåliga ekonomi. Detta kan på sin höjd ge en utgångskollekt, en andra kollekt eller ingen alls.
Jag vet av egen erfarenhet hur det är att brottas med församlingens ekonomi. På en plats där jag var pastor låg vi 50 000 back när jag kom dit. Det gällde då att dra åt handbromsen vilket bland annat innebar att jag tackade nej till gästande talare. Så småningom rätade ekonomin upp sig.
När detta är sagt vill jag också konstatera att församlingarnas brist på pengar inte alls beror på att medlemmarna inte har nog. Titta på bilparkeringen utanför en kyrka en söndag kl 11 så får du se…
Eller de medlemmar som kan göra flera utlandsresor varje år, ha fritidshus och andra dyrbara fritidsintressen.
Nu ska också sägas att långt ifrån alla har dessa möjligheter. Men inte är det fattigdom som gör att församlingarna brottas med sin dåliga ekonomi. Nej, jag ser andra orsaker.
1) Vikande medlemsantal
2) sjunkande genomsnittsålder
3) Vikande intresse för församlingens verksamhet.
4) Man prioriterar inte församlingen lika högt som förr.
5) Komplicerade liv, inte minst för barnfamiljer
6) Arbetslöshet, sociala och hälsomässiga problem
Jag vill inte påstå att jag har någon patentlösning, men låt mig komma med några tankar kring detta med givandet. Jag tror inte på fler och mer predikningar kring givandet, läs tionde. Det riskerar att trötta snarare än inspirerar. Åtminstone om syftet är lätt att genomskåda.
Framförallt kan man inte – som en församling jag mötte för några år sedan – anordna möten och gudstjänster me huvudsyfte att få in mer kollekt! Det är definitivt att ha fel fokus!
Nej, generellt tror jag på en större fokusering kring Jesus! Mötet med Jesus inkluderar hela människan, inklusive hennes plånbok. Därför måste gudstjänster och andra sammankomster mer än annat fokusera på Gudsmötet.
Vidare tror jag på NT:s undervisning om givande utifrån en andlig mogenhet, där Paulus uppmanar de troende att man ska ”ge vad man känner sig manad till i sitt hjärta” 2 Kor 9:7). Men det innebär förstås att det krävs en viss mognad från medlemmens sida. Och ett förtroende från ledarnas sida att ”den vanlige medlemmen” också kan höra från Gud.
Sedan kanske pilgrimsmotivet måste tillbaka i svensk kristenhet. ”Jag är en gäst och främling” sjöng man förr. Inte ofta nu, mest beroende på att vi har blivit bofasta. Kanske det är dags att tänka om?
Hur ser du på givande?

Så är man på plats efter några veckors semester.
Borta bra men hemma bäst, stämmer också denna gång.

I söndags var det dags för något helt annat. En bussresa till Blekinge, till Karlskrona och Hasslö. Dagen visade upp sig i sin vackraste sommardräkt. Med mig i bussen hade jag en kör bestående av 50 sångare, 60 +, som ser sin uppgift i att dels sjunga om Jesus, dels bevara ett stycke svensk sång- och musikkultur. Fenomenet kallas strängmusik, numera en nästan utdöd företeelse.
Någon helg innan jag åkte på semester var jag på skåneturné med en blåsorkester. Också den företeelsen tillhör i viss mån det förgångna. Men det finns entusiaster som håller ut.

Nu var det inte musik och sång det handlade om i första hand, utan – förstås – om mission. Kören gjorde resan för att vara med och lyfta fram vårt arbete. Att ge god reklam för ICBI helt enkelt. Jag hoppas att det också blev så.

Jag tror på samarbete; över åldersgränser och andra gränser. Vi har ett uppdrag, att nå världen med budskapet om Jesus Kristus. I den uppgiften behövs alla och det blir enbart tröttsamt om vi skapar motsättningar mellan generationer och stilar.

Det blev i alla fall en lyckad helg på alla sätt. Det tackar jag Gud för.

********

* Be gärna om flyt när det gäller en del praktiska saker som måste skötas. Till exempel det här med betalningar till utlandet. Det har varit lite krångel med överföringar.

* Framöver kommer det att dyka upp en och annan gästbloggare i detta forum. Det kan bli intressant.

* Försöker ladda upp bilder till denna blogg men något har hänt. Datorn lyder mig inte. Men jag hoppas kunna fixa det med hjälp av någon datorspecialist.

********